Long time no see....

Det var ett tag sedan jag skrev här minsann... Men men... Sånt är det *ler*
Just nu kretsar det mesta runt jobb med grovplaneringar, föräldramöten, SIUPsamtal och annat en dagisfröken måste fixa med... Våren är en hektisk tid i mitt yrke minsann... Woi woi!

Men nu sitter jag iallafall här och ska försöka updatera lite granna...

Hittade några bilder på två söta ungar som jag tog en kväll i somras... *ler*

Två små gosiga troll i trappen! Grimaser och leenden avlöste varandra :D PUSS PUSS!!

Fisbobban sitter och tramsar sig för kameran! Men söt är du iallfall mitt lilla gos!! Nöff nöff! ;)

Och så sa hon -Kolla Ellis!! Gör så här!! Hahahaha jaja, sötare ungar än dessa får man leta länge efter vill jag lova!! :D

**********************************************************************************

Annars flyter det på här hemma... Casper har varit lite kass i veckan, han hade huvudvärk, ont i nacken, benen, magen och på ett par ställen till så han fick vara hemma och krya på sig i torsdags... :) Sen var det förskolan igen på fredagen!

han är juh stooooora killen nu och har börjat förskolan och går på fritids nu!! Ojojojoj vad tiden går fort!! Känns juh som det var igår man fick upp det lilla underverket på magen!!

Kom på att jag har tappat bort min förlossningsberättelse med Casper, men efter extremt detektivarbete först på nätet och sen i vår FlashFxp så hittade jag den på min gamla Unga mammor sida jag gjorde en gång för längesedan hihi... Där finns även Ila o sandi med :)

Så här var det iallfall när kotten kom:

Vaknade på morgonen kl.5.30 av att jag hade lite ont i magen. Tittade på klockan eftersom jag verkligen ville att det skulle vara värkar (hade gått över tiden och var inne på 9:onde dagen nu). Det gick över och jag somnade om.

Vaknade igen av att det gjorde ont. Tittade på klockan, 10 minuter sedan senast. Hmm... kanske, kanske... :o)Nu låg jag vaken för att kolla. Ville inte väcka Håkan riktigt än. Det gick över och fem minuter senare kom det igen.

Så här låg jag en stund innan jag gick upp för att gå på toa. Då märkte jag att det droppade efter mig och på toan ville det inte sluta rinna... Hmm, vad är det här tänkte jag... (Kopplade inte att det var vattnet som börjat sippra). Lade i en binda och gick ut och väckte Håkan.Han gick upp och gick ut i köket (vet inte vad han hittade på där ute)....

Jag tvättade håret och plockade med lite grejer till väskan, det gjorde juh inte så ont än.. Dock hade jag nu fattat att det var vattnet som sipprade på mig. Till slut övertalar Håkan mig att ringa förlossningen (jag tyckte juh att vi hade gott om tid)...

De sa att jag skulle ta det lugnt, men komma in nu. Så Håkan hämtade bilen och kom in och hämtade mig.Nu kom värkarna tätt. I bilen kom de med 2-3 minuters mellanrum. Och ni som haft värkar i en bil vet juh hur skönt det är...

När vi kom in var kl. 7.00 och jag fick komma in i ett undersökningsrum. Jag var 1 cm öppen och det var vattnet som sipprade. Fick på mig rocken och vi gick in på ett rum. Jag hade fortfarande värkar med 2 minuters mellanrum, men de blev starkare och starkare. Stod och hängde på Håkan under varje värk, det var skönast så tyckte jag.De tyckte att vi skulle gå och äta lite frukost i fikarummet. Gick dit, men allt jag fick i mig var två tuggor av en macka och ett glas juice. Mådde för illa för att få ner mer...

Så vi gick in på rummet igen. Nu kom de ungefär med 1 minuts mellanrum och de var starka.Kl. 10 kom bm för att kolla hur jag öppnat mig (tre timmar sedan vi kom in). Jag var nu öppen 6 cm. Aj vad ont det gör att kolla det när man har värkar... Usch! Det sökte mig jättemycket. När hon kände så kände hon att ena foten var långt nere, så en läkare kom och gjorde ul på mig. Då hade rackaren dock varit duktig och dragit upp foten igen (annars hade det ev. blivit snitt). De gick ut igen och vi kämpade vidare.

Jag trodde att vi skulle få vänta länge på vår bebbe. Sätesförlossningar brukar juh ta ganska lång tid. Men tre timmar senare så kollade de igen och då var jag öppen fullt.Bm gick lugnt ut för att hämta läkaren. Kvar var en sköterska och helt plötsligt fick hon STORA ögon, skrek- Foten sticker ut! och sprang ut...

(Detta varken såg llr hörde jag, men Håkan har juh berättat för mig. Tur att jag inte hörde det, hade juh blivit superstirrig). Iallafall så kommer hon tillbaka med bm, en läkare, en överläkare, narkosläkare, praktikant m.fl.

Nu hände allt väldigt snabbt. Första krystvärken kom och jag frågade om jag fick krysta... Jo, det skulle jag juh göra... Ohh hjälp!! Det var INTE en härlig känsla minsann... Jag vrålade rakt ut (stackars de blivande mammor som skulle föda efter mig alltså, de måste ha blivit vettskrämda).

Och mitt i alla krystningar så höll jag på att bita bm i handen när hon skulle stryka mig över håret... Ajajajajabaja!

Men nu fick jag inte skrika mer utan överläkaren gav mig instruktioner om hur jag skulle göra. (Jag hade ingen bedövning alls, bara lite lustgas som jag slängt bort för jag blev helt hög och illamående. Började svamla helt och ropade på Håkan när jag andades i den)...

Iallafall så skulle jag bara hålla andan under krystandet och bara puscha.... När han berättat hur jag skulle göra så frågade han om jag förstått... Jag sa- Näää... Kan du ta det en gång till? (På fullt allvar alltså, inte ironiskt).... :o)

Men nu var det lite sent för det för nu kom krystvärken igen. Nu var benen ute (han kom ut med fötterna först, det vill de absolut inte att de ska göra pga störra risk för syrebrist eftersom det då tar längre tid). När de inte kunde hitta hjärtljuden så kollade de på de viftande fötterna för att se att han mådde bra.

Efter tre krystningar var kroppen ute, men huvudet satt kvar där inne och nu fick jag inte fler krystvärkar och det tog för lång tid att vänta på att nästa skulle komma så de fick dra ut huvudet medan jag "låtsaskrystade" för att hjälpa till att putta på och få ut honom.

När han äntligen kom ut så fick inte Håkan klippa navelsträngen eftersom de trodde att de skulle behöva springa iväg med honom. Det behövde de dock inte...De lade honom på min mage och torkade av honom och bm blåste honom lite i ansiktet.

Då började han gny och han var så underbar med sina tio små tår och tio små fingrar. Vår lilla Casper var här.

Moderkakan kom av sig själv, jag kände den inte ens. Bm visade den för oss när den kommit ut och den var inte alls så äcklig som jag föreställt mig. (Tycker att det är jättekonstigt att jag inte ens kände den, i alla f.berättelser jag läst har mamman fått krysta ut sin)...

De sydde mig.. Jag blev inte klippt så alla sätesförlossningar klipper de inte på. Men aj vad ont den där bedövningssprayen gjorde.. *ler* Men vad gör väl det när man har sin älskling på magen :o)

Nä.. nu har mittarbete här gjort mig jättetrött så nu ska jag gå ner o mysa!

KRAMEN!